KONUNG CARL IX! FÄLTTÅG I LIVLAND ÅE 1601.

KONUNG CARL IX! FÄLTTÅG

I LIVLAND ÅE 1601.

A KA DEM ISK AFHANDLING,

S O M M E D T I L L S T Å N D A F

VIDTBERÖMDA FIL OSOFISKA FAK U L T ET E N I U P S A L A , FÖR FILOSOFISKA GRADENS VINNANDE,

T I L L O F F E N T L I G G R A N S K N I N G F R A M S T Ä L L E S

A F

G U S T A F T R A N É R , J , j

FIL . KAND. AF SMALANDS LA ND SKA P, » '; (

i> K M :

; 1 r . '

A MINDRE GUSTAVIANSKA LÄROSALEN LÖRDAGEN DEN'"4 MAJ 1 8 7 V, KL. { E. >1.

e s t i c a T]

m n

STOCKHOLM,

W. B T .O M Q V iS T S B O K T R Y C K E K 1 , I S 7 2 .

•af I7:de århundradet hotade att tillintetgöra protestantismen i Europa, hade i Norden sitt verksamhetsfält i försöket att återinsätta romerska kyrkans lydige tjenare Konung Sigismund på svenska thronen, hvarifrån han af sin farbroder, Hertig Carl, som var protestantismens beskyddare i Sverige, och menige rikets ständer blifvit fördrifven. Det var ett svårt arbete, som Hertig Carl hade att utföra, för att beskydda sin faders verk, reforma­

tionen och lemna riket odeladt och starkt genom religiös och politisk frihet i arf åt sina efterkommande. Men han full­

följde med kraft och oblidkelig stränghet sitt föresatta mål och hans företag kröntes med framgång. Många föllo såsom offer i denna kamp, som på samma gång var ett borgerligt krig, der den öfvervunne, han månde nu stå på hvilken sida sam helst, straffades såsom förrädare.

Genom Stångebroslag flyttades kriget från det egentliga Sverige till Finland, der striden dock redan förut blifvit tänd .genom det s. k. klubbekriget *), derifrån till Estland och Liv- iand och slutligen, under den store Gustaf Adolf, till Preussens och Tysklands ryktbara slagfält. Svenska väldet måste med vapenmakt återvinnas från en utländsk och bigott konung, som gick i Jesuiternas ledband och ville offra allt för sin tro.

Efter att hafva besegrat sina motståndare i Sverige, vände Hertigen sina vapen mot Finland, der befälhafvarne ville

*) » D et förtjeu ar m åh änd a ih a g k o m m a s, a tt den na b lo d ig a b ölja, scm v r ä k te p å fv ed ö m et tillb a k a t ill R h en s och D o n a u s strän der, började som en r in g a v a ttn e ts k ru sn in g i Ö ster b o tten s kärr oeh R a n ta la m p is ö d slig a träsk».

Y . K o sk in en , K lu b b ek rig e t sa m t F in la n d s so cia la tills tå n d vid s lu te t a f Ifjule 'å rh u n d ra d et. S id . 4 9 8 .

qvarblifva under sin, såsom de ansågo, laglige konungs lydnad.

Men då Sigismund ej tillbörligen understödde sina anhängare i Finland, lyckades Hertigen temligen lätt a tt åter förena detta med det öfriga riket.

I Estland rådde på denna tid nöd och elände, förorsakadt af ett 40-årigt krig, för hvilket det olyckliga landet nödgats vara skådeplatsen. Invånarne, både ridderskapet och bor- garne, voro visserligen »goda Svenskar», men kände sig bundne af den ed, de svurit Konung Sigismund. Ingen visste, till hvilken han borde sluta sig, ett allmänt misstroende rådde.

Befälhafvarne på de till större delen med värfvadt utländskt manskap besatta fästningarne höllo sig till Sigismund och funno sin fördel vara att underhålla villervallan. Hertigen skickade redan före sin afresa till Finland, hösten 1599, Peder Stolpe med några skepp a tt inbekomma Narva, men invå- narne i staden hade dock redan före Stolpes ankomst fängslat fästningens polskt sinnade befälhafvare Otto Yxkull och för­

klarade sig nu för Hertigen. Derefter intogos under vintern de öfriga befästa platserna såsom Wesenberg, Weissenstein, Lode och Hapsal. Den förnämsta staden i landet, nämligen Reval, vacklade dock ännu i sitt val mellan Carl och Sigis­

mund. Men sedan det visat sig, att Sigismund ej kunde lemna någon hjelp, och Hertigen haft ofvannämnde framgångar, an- sågo invånarne det ej vara rådligt att längre uppskjuta sitt val, utan underkastade sig Hertigen och Sveriges krona i början af Mars 1600. Med Revals öfvergång hade Hertig Carl »alla de hus och fästningar inbekommit, som till Sveriges Krona lydde».

Under det allt detta skedde hade emellertid Hertigen be­

slutat personligen göra ett krigståg till Estland, för a tt göra ett slut på »den oreda, som ännu i den provinsen kunde stå tillbaka», och börjat med ifver rusta sig härtill. De på riks­

dagen i Linköping 1600 församlade svenska ständerna till- skrefvo de polska ständerna och begärde ett bestämdt svar,

»antingen vänskap eller fiendskap» skulle vara emellan de båda staterna, och hertigen skref om samma sak till Sigismund.

Men då båda dessa skrifvelser blefvo utan svar x) och Her­

tigen med skäl misstänkte, att »de Påfviske» endast väntade på tillfälle att angripa Sverige, ansåg han det klokare att förekomma, än förekommas och tillkännagaf för det i Stock­

holm i Juli månad församlade mötet af »gode herrar och män af adel och andre», a tt han personligen med en hop af rikets krigsfolk ämnade begifva sig till Livland, »icke i fiendtlig af- sigt emot Polackarne, eller eljest, utan till befordrande af den pågående underhandlingen med Ryssarne om stadfästelse på fredsfördraget, och till försvarande af Sveriges befästningar der i landsändan, om de Poler något fiendtligt deremot, eller ock eljest sig våldsamligen in på H. F. N. och Sveriges krona nödga och tränga ville». Efter att med sin vanliga kraft och omsorg hafva ombesörjt härens och flottans utrustning, steg han med sin familj ombord i Stockholm d. 31 Juli och anlände till Reval d. 9 Aug. 2)

Sigismund hade af den i början af år 1600 i Warschau församlade polska riksdagen begärt hjelp mot Hertig Carl, men fått afslag på denna sin begäran, emedan tvisten med Hertigen ansågs röra Sigismund personligen och ej polska riket.

Sigismund såg sig derför urståndsatt att samla någon betyd­

ligare truppstyrka mot Svenskarne, och det var inalles föga öfver 2000 man, med hvilka hans fältherre Jöran Fahrensbach i Juni månad 1600 slog läger vid Cremon vid floden Aa.

Dock intog han här en afvaktande hållning, endast försö­

kande a tt göra invånarne fiendtligt stämda mot Hertigen.

Häri misslyckades han dock; Sigismund hade illa lönat E st- ländingarnes trohet, ithy a tt han emot deras vilja och emot sitt förut gifna löfte d. 12 Mars 1600 införlifvade Estland med

*) O fverb rin garn e a f stä n d er n a s b ref b lefv o k a sta d e i fä n g e ls e , H e r tig e n s k om tillb a k a ob ru tet.

2) H e r tig e n s k r ig sh ä r u tg jo rd es af o m k rin g 9 0 0 0 m a n . T i l l »G eneral- ö fv erste» u tn ä m n d es K a rl K a rlsso n G y lle n h je lm , o ch t il l h ans b iträden H a n s B e n g ts so n och J o h a n D e r fe lt. B la n d H e r tig e n s fö lje sla g a r e n ä m n a s G refve M a u ritz S ten sso n L ejo n h u fv u d , so m . sedan b lef s tå th å lla re i R ev a l, G refve M a g n u s B r a h e , F rih erre N ils T h u resson B je lk e sa m t H e r tig e n s R åd L u d bert C aw er.

Polen. Nu började en häftig förföljelse mot Lutheranerna, hvilken hade till följd, att landets lutherska invånare betrak­

tade Hertigen såsom sin räddare och strömmade till hans fanor.

Vid sin ankomst mottogs Hertigen med glädje af Revals- borna, som förklarade sig villiga att efter bästa förmåga upp­

fylla hans önskningar. Han uppbådade genast den estländska adelns rusttjenst och sammankallade till Reval ridderskapet och adeln i Estland att, tillsammans med borgmästare och råd i Reval samt dervarande krigsbefäl, öfverlägga, »huruledes sakerna i denna landsända bäst vore att företaga». De till­

rådde honom enhälligt att, i anseende till landets utblottade tillstånd, ej der qvarstanna, utan med trupperna rycka ner till livländska gränsen, för att der utforska ställningen och sinnesstämningen hos grannarne. Dock Önskade de, att han

»icke utan hög gifven orsak» skulle företaga några fiendtlig- heter, utan söka andra medel till att återställa grannsämjan.

Genast vid sin ankomst till Reval hade Hertigen utfärdat bref till samtlige invånarne i Livland med begäran, att de utan dröjsmål skulle gifva honom bestämd förklaring öfver sina tänkesätt, samt uppmanat dem till fred och vänskap, men dessa bref hade icke blifvit besvarade. Nu vände han sig genom Carl Hendriksson Horn och Gyllenhjelm directe till Sigismunds fältherre i Livland, Fahrensbach, med begäran om en bestämd förklaring af fred eller krig. Men Fahrensbachs svar var så tvetydigt, att Hertigen med skäl misstänkte det endast vara afgifvet, för a tt locka honom till fiendtligheternas uppskjutande. Han beslöt derför a tt ej längre onödigt för­

hala tiden, utan uppbröt med hufVudstyrkan af sin här de första dagarna af September mot Pernau, som efter några veckors belägring intogs. Derefter eröfrades af Hertigen sjelf under November och December månader Fellin, Ermes, Helmet och slutligen Dorpat, samt af hans underbefälhafvare Burtnek, Lemsal, Trikaten, Anzen, Kyrempä, Marienburg och Nyhof 111. fl. Vid Wenden deremot blef en trupp Svenskar af en underlägsen fiende tvingad till en »neslig flykt», hvarvid å t­

skilliga nedhöggos och ännu flera drunknade i floden Aa.

Men genom dessa eröfringar hade polska ständerna kommit att finna kriget hafva betydelse för Polen och beslöto derför i början af 1601 a tt med folk och penningar understödja sin konung, för att bekriga Hertig Carl och Sverige. Här­

igenom fick Hertigens med så stor framgång började fälttåg en annan vändning. *) Det är krigets skiftande öden under år 1601, som jag i det följande vill söka framställa.

*) F ö r estå e n d e fr a m s tä lln in g ä r gjord e fte r en akad. a fh a n d lin g af C . R o g b e r g : » K on u n g C arl d en n io n d es fä lttå g i L ifla n d år 1 6 0 0 och fö rb ere­

d elser n a d e r till» .

Genom den snabba framgång, som Hertigen hade vid början af sitt fälttåg i Livland, fick planen för detsamma en större utsträckning, än han måhända från början hade be­

räknat. x) Efter Dorpats eröfring fortsatte han vid början af det nya året sitt vinterfälttåg och tillkallade förstärk­

ningar. 2) Marschen var besvärlig i den djupa snön, som hindrade hären från att tåga mera än en, högst två mil om dagen. 3) Tåget gick söderut för intagandet af de befästade platser, som ännu funnos qvar i landet. Hertigen tågade så­

lunda först mot Wolmar, och då han fick veta, att besätt­

ningen på det fyra mil derifrån belägna Wenden ämnade komma Wolmar till undsättning, »beskansade han sig med nö- och hölass» och började genast beskjutningen med den verkan, att besättningen, som ej hörde af den väntade und­

sättningen från Wenden, »ehuruväl styckeskotten för Wolmar väl kunde dit höras», måste dagtinga. 4) Vid underrättelsen

*) R o g b e r g 1. c. 7 6 .

2 ) R e g is t r a t u r för år 1 6 0 1 i K o n g l. R ik s-A r c h iv e t. T ill T ö n n e J ö r g e n s , son och B e r t il H a n sso n a tt tills ä g a A nd ers E rik sso u a tt sk y n d a ö fv er isen frå n W ib o r g t il l N a rv a m ed k r ig s fo lk , e fte r vi m ed a llv a r v ele i d en na v in te r f u llf ö l j a sakern a m ed fienden», -j. S am m a d ag sk rifv er han t ill A x e l R y n in g a tt s k ic k a k rig sfo lk öfv er ise n . Ibid .

s ) L iv o n ic a i K o n g l. R ik s -A r c h iv e t. F rå n G y llen h jelm o ch P e d e r S to lp e t il l H e r tig e n , f .

4) G y lle n h je lm : »R ela tio de K o k en h u sa n o p ro elio e t o b sid io n e V o ll- mariae», efter en a fsk rift i P a lm sk . S a m i. i U p s. B ib i. N :o X I, H isto r . T om . Y l , H isto r . S v eca n a P a r s V . M ed d en na G y lle n h je lm s rela tio u ö fv ere n sstä m - m er, o fta o rd a g ra n t, fr a m s tä lln in g e n a f d essa h ä u d elser hos W e r w in g : »K o­

n u n g S ig ism u n d s och K on . C arl d. 1X:S H isto r ie r » ; d essa båda arb eten ä ro, der ej a n nan a u cto ritet är a n g ifv e n , k ä llo r n a för den fö lja u d e fr a m s tä lln in g e n .

om Wolmars fall capitulerade derefter genast Wenden. *) Wolmar och Wenden intogos de första dagarne af Februari. 2) Hertigen dröjde några dagar i Wenden och förordnade om belägringen af Ronneburg, »som var temligen till värn med torn och höga murar» 3) och då han fick veta, a t t Woywoden af Wenden Mathias Dembinsky var på Pebalg och der sökte samla folk, sände han Gylleuhjelm och Carl Hendriksson Horn, för att öfverraska och fånga honom. Dembinsky inväntade dock ej Svenskarnes ankomst, utan begaf sig dagen förut med ett följe af 70 å 80 hästar från Pebalg, men blef upphunnen och fången. 4) Carl Hendriksson Horn begaf sig med den fångne Dembinsky till Hertigen i Wenden och Gyllenhjelm stannade qvar till vidare order. Hertigen befalde då, att folket skulle förläggas i qvarter, tills han sjelf återkomme från Dorpat, dit han nu, begagnande »det goda föret», afreste för a t t möta sin gemål, som begifvit sig dit från Weissenstein. 5) Polackarna hade dragit sig tillbaka till Lithauen och under vägen utplundrat Kokenhusen; Farensbach sjelf begaf sig till Riga. 6) Invånarne i Livland visade sig benägna att öfvergå på Sven­

skarnes sida, och man må ej undra härpå, då det visade sig, a tt de polska trupperna voro för fåtaliga att försvara landet och dessutom på det tygellösaste foro fram med plundring,

*) P o la ck a rn a hade fö ru t p lu n d ra t b o rg a rn e och b e g ifv it sig d erifrå a . N y e n s tä d t, L iv lä n d isc h e C ro n ik , i M o n u m en ta L iv o n i® antiquae, I I , 1 0 7 .

2) H e r tig e n s fö rsta bref från W o lm a r är a f d en 1 F eb ru a ri, från W en d en d e n 7 . R e g .

3) D e t g a f sig in o m k o rt g en o m accord å t J o ch im S ch eel. J . S c h eel t i l l H e r t.

4) N y e n stä d t. 1. c. 1 0 7 .

5 ) R eg . ’22. H e r tig in n a n m ed K ro n p rin sen G n staf A d o lf, H e r tig Joh an a f Ö ster g ö th la u d sa m t P r in se ss o r n a C atharin a o ch M a r g a reth a h ade en t id v is t a t s i W e iss e n s te in . M a g n u s B r a h e , som ty ck es h afva fö r e s tå tt h o fh å lln in g en , k la g a r ö fv er, a tt de der » in g en h jelp b ek o m m it ifrån de andra h u sen , så m y ck et s o m en höna kan värd vara. D erfö r b lifv e r H . F . N . sa m t d et h ögborna fu r s tlig a u n g a h err sk a p et g a n sk a rin g a b espisad e.» L iv o n . t il l H e r tig e n från M a g n u s B ra h e . \ 7.

6) H jä r n . E st-, L y f- uud L ettla en d isc h e G e sc h ic h te i M o n u m . L iv o n . A n tiq u . I, 3 8 4 .

mord och brand. Också berättas det, att Adam Schrafferv som varit »commendant eller arrendator» på Adzel, begaf sig;

till Erla till Detlof Tisenhusen, »som var en lärd gammal man»

och öfvertalade honom att öfvergå på Hertigens sida. Dessa båda tillika med Johan Tisenhusen på Berson, »en vältalande man, desslikes som hade i det latinska tungomålet god förfa- renhet, men icke mindre stor benägenhet till goda drycker ock fylleri», förmådde adeln, som bodde mellan Riga och Koken­

husen, a tt mottaga Svenskarne som vänner; de som hade hus- af sten intogo svenska besättningar. P å detta sätt kom under Februari månad hela det återstående Livland, med undantag af Kokenhusen och Riga, i Svenskarnes våld.

Det är på eröfringen af Riga och Kokenhusen, som Her­

tigen hädanefter riktar sina ansträngningar, då han går an­

fallsvis tillväga. Riga hade han för närvarande hopp orn att inbekomma genom fredliga medel 2), och Kokenhusen ville han framförallt söka intaga, innan Polackarne kunde hemta några förstärkningar. Efter att endast några dagar hafva vistats i*

Dorpat, tog han sitt högqvarter i Anzen 3) och befalde upp­

repade gånger Gyllenhjelm och Peder Stolpe att »försöka något mot Kokenhusen». 4) Men desse hade förlagt folket i borg­

läger på bygden 5) och ansågo sig ej kunna för närvarande- uträtta något mot Kokenhusen, emedan de saknade groft ar­

tilleri; och hvad som der skulle uträttas måste ske »med eo hast», emedan vintern var sträng med djup snö och Polac­

karne hade uppbränt alla hus rundt omkring staden, så att Svenskarne ej kunde finna, vare sig skydd, eller proviant.

Sådana skäl tyckas emellertid ej hafva varit nog för Hertigen», som i skarpa ordalag låter Gyllenhjelm veta sin missbelåtenhet:

»Vi hafva bekommit din skrifvelse Karl Karlsson, uti hvilken

’ ) R ic h te r . G esch ich te der d eu tsch en O stseep ro v in z en , I I , 1 7 7 . K elc h e n *.

lie f lä n d is c h e H isto r ia . 4G7.

2) S e nedan.

3) R e g . ™

<) R e g . ' I

^ t 6) E n lig t G y lle n h je lm s u p p g ift, på H e r tig e n s eg en b efa lln in g .

du förmäler, att vi skole liafva skrifvit dig till, det vi icke vilja så hastigt låta belägga Kokenhusen, efter nian utan grofva stycken der intet uträtta kan, så hafver sådant icke varit vår mening, ej heller af vår bref till att bevisa, ty af det, som vi både ifrån Dorpt och härifrån x) skrifvit hafva, är till att se, att vi liafva förmanat eder rycka med folket fort, att, livar man då förnimme, a tt der förutan grofva stycken intet uträtta kunde, då ville vi följa efter med grofva stycken --- och hade väl förmodat att I samtiigen skulle hör- samligen liafva efterkommit hvad vi Eder i så måtto befallt hafve, men såsom vi förnimme, tillfinne vi ingen villighet hvarken af en eller annan, anten af befäl eller gemene, utan mer de, som skulle hålla de andra till hörsamhet och förma­

ning, de äro de, som nu styrker de andra till all motvillighet och olydno, och äro i så måtto alla lika goda.» 2)

Sedan Hertigen erhållit förstärkningar från Finland 3), bröt han sjelf upp, och hela svenska hären lägrade sig framför Koken­

husen.4) Efter att hafva recognoscerat platsen, anlade han genast tvenne skansar, den ena mot stadsvallen, den andra mot porten, och började beskjutningen. Derefter fingo soldaterna befallning att göra stormstegar och storma, hvarvid Samuel Nilsson förde Södermanlands och Nerikes knektar, Christer Some Småländingarne, samt Jesper Andersson Cruus och Hans Bengtsson Finnarne. Polackarne måste efter ett kort handgemäng draga sig tillbaka från vallen inom muren, »stäii- gandes portarne till efter sig, så länge de fingo rådrum att

*) A n z e n .

2) R e g . f . H e r tig e n lä r d ock sedan hafva få tt k u n sk a p om de sv å r ig ­ h e te r , m o t h v ilk a h ans fä lth erra r hade a tt k äm pa, ty två dagar d erefter be­

fa lle r ban G y llen h jelm a tt fö rlä g g a k rig sfo lk e t i b o rg lä g er, om han ej kun d e

» h å lla d et i m a rk en » . H a u befalde a tt a rtille ri sk u lle föras t il l S u n ze), t ills isen i D un a blefve lö s , då han »med en h a st» äm n ade föra d et t il l K o k en ­ h u sen och »så m ed a llv a r gö ra derför d et bästa».

3 ) R eg. g.

4) S o ld a tern a gräfde s ig » h y tto r» i den djupa snön . H e rtig en var d . 12 q var i A n z en , d. 14 var h an i W en u en , från den 1 4 t il l d. 2 4 M ars, då han s k r ef s it t fö rsta b ref från » K o k en h u s stad», fin n s in t e t b ref i r e g is tr a tu r e t.

S ta d e n s in ta g a n d e skedd e så led es m ella n d essa båda d a ta .

skynda sig ut genom stadsporten, lemnandes således staden i de svenskes händer.» x) Men sjelfva fästningen, dit Polac­

kerna tagit sin tillflykt, kunde Hertigen, oaktadt upprepade stormningsförsök, ej intaga. 2) Han beslöt då att uthungra Polackarna, genom att i staden förlägga en besättning, som vore tillräckligt stark, både att bloquera fästningen och möta ett fiendtligt anfall utifrån, och förordnades dertill 1000 man under befäl af Christer Some och Jesper Andersson Cruus, samt 5 å 600 ryttare under Herman von B ju ren .3) Gyllen- hjelm skulle bli quar, tills de blifvit försedde med förskans- ningar och proviant, hvilken sednare den omkringboende adeln lofvade anskaffa, 4) »till dess åter gräs på marken komme och och krigsfolket uti fält sig åter begifva kunde och komma dem till undsättning, ty nu var värsta tiden af året». Krigsfolket förlädes sedan i borgläger på bygden omkring Erla, der Gyl- lenhjelm sjelf tog sitt högqvarter.

Hertigen hade förut brutit upp från Kokenhusen de första dagarne af April och begifvit sig på väg till Dorpat, för att der möta ett engelskt sändebud 5), samt reste sedan till Reval, dit han anlände i medio af samma månad. 6) Hertiginnan hade, genast efter ofvannämnde sammanträffande med Her­

') H jä rn 1. c. 3 8 4 b erä tta r d e r e m o t, a tt H e rtig en sto rm a d e staden en g å n g 1:ste A p r il och fö rst i en sed nare storm ly c k a d e s in ta g a d en sa m m a .

3 ) H e r t ig e n v ille u n d erm in era fä s tn in g e n , m en a fh ö lls d erifrån a f L iv - lä n d a rn e, » w elc h e iiberla'ut rieffen : es m u ste ein so fester O rt n ic h t verstö ret w erd en » . H järn 1. c. 3 8 4 - — H e rtig en s tro g n e a n h ä n g a r e P ed er S to lp e b lef här s k ju te n , då han en afto n stu n d i s k y m n in g e n g ic k u tom vattu porten t ill a t t b ä ttre recogu oscera och b ese s lo t t e t s b esk a ffen h et» .

3) W e r w in g ä fveu som D a lin ; S vea R ik e ts H isto r ia , 3:dje d e l, I I, 4 8 6 , tip p g ifv a i o lik h e t m ed G y llen h jelm fo tfo lk ets a n ta l t i l l 2 0 0 0 . I A cta H isto - rica för år 1 6 0 1 i R ik s-A r c h iv . fin n es en »W a rh a fftig er B e r ic h t w ie ' in fjLiff- lan d in d iesem J a h r von dem 2 2 M a rtij an den 17 S ep tem b ris in K rieg s- sa ch en v o rg e lä u ffen » a f onäm nd fö rfa tta re, som sä g er, a tt den sv en sk a b e sä tt­

n in g en u tgjord es af 3 0 0 t ill h ä st och 1 5 0 0 t ill fot »und th a ten e tlic h e L if- le n d er g r o sse Z u sa g e, die K r ie g s lä u te n m it P r o v ia n t zu u n terh a lten .»

A) R eg. T il l O tto F itin g h o ff. 2f .

«) H jä r n , 1. c ., 3 8 4 . «) R eg.

tigen i Dorpat, förut begifvit sig hit och födde här natten mellan den 22 och 23 April en son, Carl Philip, x) Yid hans dop stodo den livländska adeln och Dorpats råd såsom faddrar och gåfvo i faddergåfva, adeln och landsåtarne 3 daler af hvarje hakeland, staden Dorpat en silfverbägare af två skål­

punds vigt. 2)

Hertigen hade till Reval sammankallat ombud för det;

livländskå adeln och städerna, för att med dem rådpläga om landets tillkommande öde och dess inre förhållanden. Emot slutet af Maj månad kom man öfverens om, att L ivland skulle förenas med Sverige. Af klosterinkomsterna skulle en akademi, skolor och hospitaler underhållas. Deremot ville ridderskapet ej gå in på det af Hertigen föreslagna antagandet af Sveriges lag samt böndernas frigifning. Herbergen skulle inrättas för de resandes bequämlighet och till att förekomma våldgästning; grundsatserna för rusttjenstens utgörande be­

stämdes o. s. v. Hela Livland, med undantag af staden och stiftet Riga, hade nu förklarat sig för Hertigen 3)

Vi hafva förut nämnt, att Hertigen hoppades genom vänlig öfverenskommelse inbekomma Riga. Redan under föregående år hade han fått veta, att Riga och menige ständer derstädes

»fast hellre vilja vara under Sveriges krona, än under de Polske, emedan de af lång erfarenhet nogsamt hade pröfvat, livad de under Polackarnes våld och regemente vunnit». 4) Den gamla handelsstaden, som innehade en viss sjelfständighet, ville dock förbehålla sig, såsom det synes, valet öppet mellan de stri­

dande för a tt först få se stridens utgång, och ville i början af året ej underhandla med Hertigen. 5)

J) D a lin , 1. c. 4 8 5 . R ic h te r , 1. c. 1 7 8 sä g er, a tt p rin sen föddes i A nzeu o ch t il lä g g e r : »M an sieh t h iera u s, w ie sich er der H e rzo g sch on d a m a ls sich in L iv la n d fiih lte» , en reflek tio n , som så led es m å ste fö rfa lla .

5 ) R ic h te r , 1. c. 1 7 9 . 3) R ic h te r , 1. c. 1 7 8 , 1 7 9 . *) R o g b e rg , 1. c. 7 2 . s ) H e rtig e n sk r ifv er d. 2 2 Januari t i l l J a k o b G o ttb erg , a tt han sk u lle

»h å lla de fa rty g , som lig g a i P e rn a u fä rd ig a till fö rsta vårdag, em ed an de R i- g is k e p la t t icke äre t ill s in n es a tt in lå ta s ig i n å g o n h andel m ed o ss, h var- fö re vi äre t i l l sin n es a tt bruka d et a llv a r i sa k en , so m m o t v illig h e t s t illa

Svenska flottan användes, utom för transport af trupper och krigsförnödenheter, uteslutande framför Riga. Jochim Scheel fick fullmagt »att hafva riksens armada i befallning och amiral öfver Sveriges skipsflotta». x) Underamiraler voro Hans Claesson Bjelkenstjerna och Jakob Gottberg. Dessutom nämnas såsom befälhafvare öfver större eller mindre afdel- ningar af flottan Knut Kyll, Söfring Jönsson, Jakob Hill, Kaptén Cletow m. fl. 2) Flottan, som under vintern varit förlagd dels i Sverige, dels i Reval. Pernau eller finska skären, rick vid vårens annalkande order att samlas vid Runö i Riga- viken och derefter löpa in i Diina mot Riga 3), »emedan Riga icke allenast nu uppå någon tid hafver stält sig emot oss fiendtlig, utan är oss ock med skuld förpligtad». 4) Riga, som länge vacklat i sitt val mellan Sigismund och Hertig Carl, började dock nu afgjordt luta åt den förres sida. Dertill bi­

drog förmodligen riksdagens i Warschau beslut att bekriga Hertigen, på hvilken riksdag äfven Riga erhöll bekräftelse på sina previlegier och sitt undantagsförhållande från det öfriga landets jurisdiktion. Hertigens utskickade Johan Tisen- husen ra. fl., som afgått till Riga, för att förmå staden och stiftsadeln att öfvergå på Hertigens sida, misslyckades i detta

kan, och fö rd en sk u ll, h var Gud lif v e t och h elsan förlänar, fö rsta v ard ag att lå ta b elä g g a d em t il l sjös och förh in d ra dem den tillfö r in g , de a f sjön å r lig en hafva p lägar.» R e g .

’ ) R eg . ' f .

2j Om sk e p p e n s a n ta l, u tru stn in g m . m . se R o g b e rg , 1. c. 4 0 — 4 8 . 3) P a s s för J ak ob H ill a tt b eg ifv a s ig med lodjorna fråu P ern au till R ig a o ch a n h å lla a lla sk e p p , so m t i l l e lle r från R iga v ela R eg . *5l - S am m a slag sk r ifv e r H e rtig en a tt de sk ep p , som le g a t i R ev a l, hade a fg å tt för n ågra dar sed an m o t R ig a . Jo h a n M a rten szo n tick b efa lln in g a tt gö ra a lla skepp i S to c k h o lm s skepp sgård fä rd ig a och b egifva s ig t ill R un ö, » to lf m il från R ig a lig g a n d e» , der han s k u lle få vid are besked R eg . 24:6. S ö frin g Jön sson och K n u t K y ll sk u lle »vid fö rsta v å rd ag» b eg ifv a s ig m ed sin a sk ep p fråu C a lm a r t il l R u n ö och a n h å lla a llt det R ig is k e gods, som de kunde ö fverk om m a,

»dock ic k e på de D a n s k e s strö m m a r och fa rv a tten , utan de R ig is k e allen a».

R e>\ 2r8

4) R eg . 3. Om deu na skuld se R o g b erg , 1. c. 4 8 .

försök, och en senare emissarie, Franz Olthöveling, blef till och med tillfångatagen och skickad till Polen. x)

Svenska hären, som efter intagandet af staden Koken­

husen blifvit förlagd i borgläger på bygden omkring Erla, under förmodan, a tt fienden ej så hastigt skulle kunna komma med några trupper i fält, blef snart störd i sin hvila af den tappre öfverste Sizinski, som med 800 ryttare plötsligen t å ­ gade genom Curland och öfver Duna till Kokenhusen, der han leinnade sina belägrade landsmän den första hjelpen och upplifvade deras mod med löfte om vidare undsättning. Det är förmodligen Sizinskis trupper Hertig Carl åsyftar, då han skrifver till Gyllenhjelm, att han »fått veta, a tt några tusen Kosacker satt sig öfver Duna och slagit sig ned för Koken- husen», hvarför han befalt Henrik Lijf, Nils Kyll och Henrik Nykirkir m. fl. att skynda de belägrade Svenskarne till und­

sättning samt ber Gyllenhjelm göra sin flit att kunna »klappa fienden på fingrarne; dock skall du se dig väl före, så att icke någon spott blifver inlagd och synnerlig folkspillan ske må.» *)

Den svenska besättningen i Kokenhusen led emellertid stor brist på proviant. Först försökte Johan Tisenhusen och Georg Rosen proviantera den, men blefvo af Sizinski oförmodadt öfverfallne och slagne, hvarvid de förlorade provi­

anten, kassan (7000 Riksdaler) »und allem Plunder.» 3) Christopher Radziwil och Karl Chodkiewicz kommo slut­

ligen med en större polsk k r ig s h ä r4) och började belägra

') R ich te r, 1. c. 1 7 8 , 1 7 9 .

2) i l

3) H jä rn , 1. c. 3 8 0 . D e t sk ed d e, då de »auf S to ck m a n n s H o ff bey eiuem g u ten T ru n ck e lu stig und sich er w a ren » K e lcli, 1. c. 4 6 7 . T ill sven sk a rn e i K ok en h u sen sk r ifv er h e rtig en vid u n d errä ttelsen om d eras nöd, a tt han det fa st ogerna fö rn u m m it och är dertiJl in te t v å lla n d e, utan de, som han b estä lt a t t fram fordra den feta lie, som han före sitt afresan d e h ade till deras u p p e­

h ä lle förord n at. E m ed an han h ö rt, att- varorna för lä n g e sedan voro i n ä r­

h eten a f staden» tar han för g ifv e t, a tt de nu fra m k o m m it R eg . 2.

4) Iljä r n 1. c. 18(5 u p p g ifv er hären t il l 1 5 ,0 0 0 m a n . h v ilk e t dock torde vara för m y ck et.

Svenskarne i staden, som försvarade sig med största tapperhet.

Gyllenhjelm lyckades införa på Duna några med proviant lastade pråmar till staden, under det besättningen gjorde ett utfall, och han sjelf med en rytteriafdelning slog och förföljde eu ströfkår ända till Polackarnes läger. Emot Gyllenhjelm utsände Radziwil 1000 man under Sizinski, som oförmodadt kom öfver Svenskarne vid Erla d. 23 Maj l). Gyllenhjelm hade förut velat att Svenskarne skulle draga sig tillbaka »när­

mare huset Erla, hvarest fotfolket med grafvar och staket sig försvarade», men underbefälhafvarne satte sig deremot

»säjandes det gifva sådant anseende, som vore man rädder för fienden.» Ehuru Svenskarne blefvo öfverraskade och i början bragtes i oordning, ordnade de sig snart åter och skulle sä­

kert hafva blifvit segervinnare, om ej rytteriet i det afgöraude ögonblicket tagit till flykten. Natten åtskilde de stridande och Polackarne behöllo valplatsen. Gyllenhjelm lemnade fot­

folket på Erla, der det skulle försvara sig, tills han, som ined rytteriet gick till Wenden för att hemta förstärkningar, kunde hinna återkomma. Vid underrättelsen härom säger Hertigen, att han uppfordrat alla knektar att begifva sig till Gyllenhjelms läger och ber honom ytterligare att nu göra sin

»högsta flit, a tt de älsklige karar, som uti belägringen äro, icke måtte lida någon nöd, utan varda undsatte.» Sjelf ämnade han med första möjliga bryta upp, så att han den 12 Juni allra senast skulle vara uti Wenden med hela krigsmagten.2)

Fotfolket, som under Henrik Lijf blifvit qvarlemnadt på Erla, kunde ej hålla sig qvar der, utan slottet intogs af Si­

zinski, hvarvid »de qviunor, som för sin säkerhets skull be­

gifvit sig dit, blefvo jemmerligen förbrända.» 3)

’ ) » U n te r der M ah lzeit» sä g er H jhrn 1. c. 3 8 7 . O fvan citera d e »W ahr- h a ftig er B e r ich t» näm ner d. 2 3 M aj för affären vid E r la .

2) Reg. y>.

3) H järn , 1. c. 3 8 7 . H e rtig en hade sk r ifv it e t t fö rm a u in g sb r ef » till k n e k - taru e, so m la p it ifrån H e n r ik -L ijf. »M en sk u ld en är ic k e så sto r hos dem , som h o s E d e r andra, som rid it ifrån d em . T y det I h ade b lifv it em o t fienden b e lig g a n d e s i m ark en och ick e såsom h arar ry c k t E d er k os, så hade de ick e h e ller n å g o n stä d es d ragit.» R eg . T ill K arl K arlson £.

Derefter fortsatte Polackarne ifrigare belägringen af Ko­

kenhusen. Svenskarne gjorde täta utfall »och sig manligen nog beviste, halp likväl intet, utan de blefvo omsider så be- ängstede, att de icke ens tordes kika öfver muren, än sedan mera». x) Hertigen gjorde de största ansträngniugar för att kunna undsätta dem, och Gyllenhjelm fick uppbära hans vrede öfver att ej detta kunde ske så snart, som han önskade.

Det var sannerligen ej så lätt a tt vara Hertigen till nöjes med en modfäld och illa beväpnad här, som led brist både på proviant och ammunition. Gyllenhjelm föreslog derför, att Hertigen sjelf skulle^ draga i fält och befria honom från öf- verbefälet, men fick till svar, a tt han (Hertigen) dertill ej var obe-1-' nägen hans »förmaning förutan». »Och det vi sjelfve härvid hade varit tillstädes, så skulle vi något mer hafva uträttat, än som nu skedt är.» 2)

Svenskarne i Kokenhusen ledo den yttersta nöd, så a tt till och med hundar, kattor och råttor måste tjena dem till födoämnen. Då Hertigen fått underrättelse härom, fick Gyl­

lenhjelm i de hårdaste ordalag befallning a tt genast tåga till deras undsättning. »Det förundrar oss, att I icke låta Eder af deras ynkeliga förmaningar beveka och komma dem till undsättning. Ty du förebär många undskyllningar, och när du bekommer sol, så felas dig folk, när du hafver folk, så felas dig fetalie, när du hafver nu fått fetalie, så hafver du hvarken krut eller lod, ändock vi hafva förskickat till dig allt, hvad vi hafva kunnat tänka dig fela, både ett och annat, så att folk, penningar, krut och bly hafver mött dem längesedan på vägen, som ifrån dig komne äro. Sådant kunne vi intet annat tillräkna, utan ditt försagda och blödiga hjerta, hvilket du ock dermed nogsamt hafver låtit uppåskina, i det du icke hafver tort förtro dig längre inom Wendiske murarna, utan slagit ditt läger på denna sidan om ån, och kanske att när du får se fienden, då stannar du intet förr än här i Refle.

*) A f J o n a s A x b e rg s bref, som kom b it t ill D a n sk en d . 2 7 J u li. A cta H isto rica .

2 ) R eg .

Men så skall du veta, det livar du icke nu denna gång und­

sätter dem på Kokenhusen äro, då skall du aldrig någon nå­

dig herre hos oss hafva mer att förvänta, ej heller må du någonsin komma för vår ögon mer» *).

Efter att hafva mottagit dessa stränga befallningar, hop­

samlade Gyllenhjelm sina trupper i Wenden, för att försöka undsätta Kokenhusen. Hären bestod af 4 å 5,000 man, till större delen rytteri. Svenskarnes afsigt var a tt öfverraska fienden, men detta misslyckades, och båda härarne mötte hvar- andca i slagordning den 17 Juni en eller en lialf mil från Kokenhusen. 2) Emedan ryttarne ej vo#e försedde med har­

nesk, uppmanades de att ej invänta det polska med lansar beväpnade rytteriets an lopp, utan sjelfve angripa och söka intränga i fiendens slagordning, för att ined fördel kunna be­

gagna sina värjor. Med fotfolkets beväpning var än sämre stäldt, och det synes hafva varit nästan värnlöst mot ett kavallerianfall. Det var på den tiden »med mousqueter och pikar icke beväpnadt», och hvarje soldat hade derför fått be­

fallning att taga med sig »en staka, fyra eller half fjerde aln lång, spitsad och bränd på båda ändarne», för att härmed kunna afhålla fiendens rytteri. Det var med en så beväpnad här Gyllenhjelm skulle strida mot en i antal öfverlägsen, tap­

per och välbeväpnad fiende. Svenskarnes venstra flygel kom­

menderades af Hans Bengtsson, den högra af Herman Wran- gel och Frans Treyden; fotfolket och artilleriet, som bildade centern, fördes af Henrik Lijf och Michel Wachtmeister.

Svenskarnes högra flygel, hufvudsakligen bestående af tyska ryttare, som hade mot sig Lithauerna, angrep först och för­

mådde fienden att vika, hvaremot den venstra, som hade mot sig Polackarne, genast blef med sådan häftighet angripen, a tt den tog till flykten, hvarvid ryttarne, förblindade af de dammoln, vinden jagade mot dem, kastade sig in på den högra flygeln och äfven drog denna med i sin flykt. Fot-

') R e g . T ill Karl K arlson fr

i ) H järn 1. c. 3 8 8 . N y e n ste d t, 1. c. 1 0 7 . R ich ter, 1. c. 1 7 9 säger att s la g e t stod d. 16 J u n i, H e rtig en upp ger d erem o t d. 17. R e g . .

folket stod qvar och retirerade i god ordning, sedan ryttarne ej kunnat förmås a tt förnya striden. Ryttarne hade fattats

■af en sådan förskräckelse, att, ehuru fienden icke förföljde, det var med möda Gyllenhjelm kunde förmå dem att göra ett ordnadt återtåg. Svenskarne förlorade emellertid sitt artilleri och sin tross, 6 fältstycken och 500 vagnar x)

Gyllenhjelm förde hären öfver Erla och Pebalg till W en- den. P å Pebalg qvarlemnade han »några våghalsar» med till­

stånd a tt göra och låta, hvad de funno bäst, antingen att för­

svara sig, om de kunde, eller uppgifva platsen på goda vil- kor. Han medtog derifrån och från de öfriga befästade plat­

serna de adliga familjer, som dit tagit sin tillflykt. I W e n ­ den, som var >->vidtbegripit och alls intet befäst», lemuades i staden några ryttare och på slottet fotfolk med befallning att försvara sig sä länge de kunde. Deremot förlädes starkare besättningar i Ronneburg, Wolmar och Mojahn. Den öfriga hä­

ren, hufvudsakligen ryttare, förlädes i läger vid Burtnek, tills vidare order komme från Hertigen.

Hertigen, hvilken, såsom vi sett, tvungit Gyllenhjelm till detta undsättningsförsök, skrifver vid underrättelsen om den olyckliga utgången ovanligt mildt: »Vi förnimme, att du varit på vägen med krigsfolket och velat undsätta Kokenhusen, dock hafver det icke bättre lyckats, än att I äre slagne tillbaka igen och hafve mist några fältstycken, till hvilket ryttarne åter nu såväl som tillförne hafva varit vållande, hvilka hafva tagit flykten och låtit knektarne i sticket. Dock, ändock.

Gud bättre, illa är a tt så skall vara skedt, särdeles för de ärlige karars skull, som uppå Kokenhusen hafva varit, hvilka nu utan tvifvel, hvar icke Gud synnerligen hafver dem hulpit,

*) K e lc b , 1. c. 4 0 9 . D e t är sv å rt a tt a fg ö ia , huru sto r fö r lu s te n a f folk å S v e u sk a r n e s sida v er k lig en varit. G y llen h jelm förestäld e de fly e n d e ryt- ta r n e , a tt de förlorat »näpp eligen hundra m an», och H e r tig e n k a lla r sla g e t ea

» sk e r m y tsel.» D erem o t u pp gifva R icliter, K eleh och H jä rn , a tt h alfva sven sk a hären fa llit oeh a tt sla g e t stå tt från kl. 7 på m o rg o n en t ill fram på e fte r ­ m id d a g en . » D ie P o h le n u nd L itta n er h a tten bey d ieser V icto rie auch w en ig S eid e g e sp o n n en , m assen ih rer n ich t w etiig er g eb lieb en .» H jä r n , 1. c . 3 8 8 .

2

uti fiendens våld och om halsen komne äro. Dock måste man icke släppa allt handlöst. En skermytsel är väl tillförne vunnen och förlorad. Du skall derför samla folket tillhopa igen, det mesta dig möjligt är . . . Vi hade väl längesedan varit uti marken hos Eder, hvar vi så mycket annat icke hade haft att beställa både om folk, fetalier, penningar och annat, som till krigssakerna behöfves. Ty när vi äre på den ena orten, så blifver intet på den andra bestäldt,» J)

Besättningen i Kokenhusen, som efter Svenskarnes ne­

derlag ej hade något hopp om undsättning, måste dagtinga.

Ehuru Polaekarne i början fordrade, att staden skulle upp- gifvas på nåd och onåd, medgåfvo de dock slutligen, att Sven­

skarne, efter att hafva qvarlemnat sitt artilleri, skulle få fritt aftåga. Denna öfverenskommelse hölls dock ej af Polaekarne, utan den svenska besättningen blef till största delen nedhug­

gen af Chodkiewicz’ folk, som på detta sätt hämnades den omenkiighet, Christer Some utöfvat mot några polska fångar 2).

Christer Some, Jesper Andersson Cruus och Herman von Bjuren med några andra räddades i Radziwils eget tält och blefvo sedan som fångar skickade till Riga.

Sedan nytt krigsfolk från Sverige och Finland nu börjat anlända, beslöt Hertigen att ändtligen sjelf draga i fält och

M R e g . T ill Karl K a rlsso n . 26'.

2) Se h ärom W er w in g , 1. c. 3 7 . H jä rn , 1. c. 3 8 8 och K e lch , 1. c. 4 7 0 berätta, a tt P o la ek a rn e, efter a tt hafva in b ek o a im it sta d en , vän de a r tille r ie t m ot S v en sk a rn e och a tt så m åu ga a f d essa , som gen o m R a d z iw ils h jelp k o m ­ m it ut på fä lte t, sedan b lefv o n ed h u g g n a eller ja g a d e i D u n a . W erw in g , 1. c.

4 2 , sä g er, a tt de n ed sablades fö r s t sedan de u tk o m m it på fria fä lte t. H ärm ed in stä m m er ä fv en ofvan anförda »W ah rh afft B er ich t» , som u p p ger, a tt d et p o l­

ska k r ig s fo lk e t, »som var fö rb ittra d t på U p la n d sr y tta r n e , som hade mördat b esä ttn in g e n på N y en h u sen , h v ilk e n g if v it s ig på sam m a v ilk o r , sa m la d e s ig och ry c k te efter sam t n ed g jo rd e a lla , som i b elä g r in g en hade varit.» T ill J o ch im S c h e e l sk r ifv er H e rtig en , a tt b esä ttn in g en b lifv it g en o m h un ger nöd­

sakad a tt in lå ta s ig i h and el. »Och än dock dem är tillsa g d t b lifv e t, a tt dem in t e t sk u lle sk a d a t ill lifv e t, så h afver dock fiend en em o t lö fte och tills ä g e ls e , sedan h u set var u p p g ifv et, b ra g t dem a lla om h a lse n , så m å u g a , som Gud s y n n e r lig e n ick e h afver b evarat, a tt de uti elfv en k o m n e aro och så slu p p it

nndan. R eg .

befalde Gyllenhjelm a tt tillsvidare ingenting äfventyra mot fienden, utan, sedan han väl besatt Ronneburg, Wolmar och Treyden, invänta Hertigens ankomst. P å de små »nestew skulle han ej spilla något folk, utan de skulle hellre nedrifvas eller uppbrännas, för att ej lemna skydd åt fienden. »Och efter Wenden icke är någon befästning, der man för våld kan försvara sig uppå, derför, hvar du förnimmer, a tt fienden hafver i sinnet vidare sitt uppsåt att fullfölja, då skall du icke förspilla deruppå något folk, utan låta riFva ned allt hvad, som något värn uti göras kan . . . Vi kunne väl alltid sedan få Wenden in igen, när fienden först är utur marken . . . V i vilja med det första och inom få dagar rycka upp och begifva oss i marken igen». x) Hertigen lät befästa Fellin, Dorpat och Wolmar 2) och tillsade Gyllenhjelm »hafva den strömmen A a uti akt, att alle passe och vad måtte blifva igenstängde och fienden förtagne». 3) Till Sverige skrifver han att, »efter det vi väl veta, att allehanda sällsamma tidender skola blifva utspridda, synnerlige af dem, som gerna såge, att oss annorlunda än väl ginge», så borde ständerna få veta, »att icke heller så stor skada skedde, som rykte utaf går, utan, ehuru fienden hafver behållit platsen, så hafver han likväl fått mera hugg än våra och med sin stora skada vunnit. Och hoppas oss, att så snart friskt folk kan komma an, då skola vi med Guds hjelp visa honom utöfver Duna igen, a tt han skall veta, det han hafver varit uppå denna sidan». 4) '

Efter Kokenhusens intagande lemnade Radziwil öfver- befälet åt Chodkiewicz, med hvilken han var oense, och begaf sig hem. Derefter intogo Polackarne hastigt Erla, Cremon, Segewold, Roop m. fl., som de till största delen funno öfvergifna.

De små besättningarne på Wenden och Treyden gåfvo sig

’ ) R eg. T ill K a rl K arlsson 2Ö4.

2) R e g . T ä n k esed el h vad O lo f S trå le b estä lla sk a ll. 2e4. M in c e s se d e l för J o h a n D e r fe lt. O dat.

3 ) R eg . T ill K arl K arlsson \ 8.

4) R eg . Sedel i A nd ers L in d e m o n s bref 2| .

genast på löfte om fritt aftåg »och koramo passeliga väl­

komna till lägret igen». ') Polackarne delade sig derefter i små hopar och ströfvade under plundring, mord och brand omkring i det olyckliga landet. 2) Flere adelsmän sökte sin räddning i att nu öfvergå till Polackarne, hvarfor de å andra sidan blefvo af Hertigen behandlade såsom »förrädare». 3) Ronneburg var den första plats, som gjorde något egentligt motstånd, och Polackarne måste der börja en ordentlig be­

lägring. Till Wolmar begaf sig Gyllenhjelm, emedan han hörde, att det var illa befästadt och besättningen modfäld, i förhoppning att fienden skulle härigenom komina på den tron,

»att han sig derinne defendera kunden och väntade snar und­

sättning. Till befälhafvare under tiden i lägret vid Burtnek förordnade han Anders Larsson och Hans Bengtsson.

Krigsfolket var omsider anländt till Hertigen, men ehuru han åtskilliga gånger sagt sig »i den Heliga Trefaldighets

l j R ic h ter, 1. c. 1 7 9 sä g er a tt T rey d en h ö ll s ig i 4 0 d agar och a tt P o - la c k a r o e s lu t lig e n n ö d g a d es a ftå g a derifrån , h v ilk e t ej kan vara r ik tig t. D en 2 J u li ber H e r tig e n G y lle n h je lm u n d sä tta T reyden och d ere fter n ä n in es ej v id are n å g o n b elä g r in g .

2) »Och h e lle r än b osk ap en och hvad a n n a t, som b önderna hafva sk a ll k o m m a fiend en u ti h ä n d er,' sk o la b e fä stn in g a r n e derm ed d esto bättre p ro ­ v ia n tera s och b esp isa s.» R e g . T ill H en r ik L ijf

3) H e r tig e n b efa ller O tto von V ie tin g h o f »att ta g a a f de förrädares g o d9, som s ig t il l fiend en hafva s la g it o ch nu m ed h o n o m p ra k ticera t il l d eras fä­

d ern esla n d s förderf, och lå ta föra in uppå husen h vad, som der t ill feta lie , sp a u m å l och annan p ro v ia n t fin n a s k a n , och lä g g a g o d sen und er b efä stn in g e n ig e n . H vad som sed a n vid are kan felas^ derom k u n n e I h a n d la m ed ad eln , a tt d e v ele h var i sin sta d h jelp a t ill a tt bespisa h u sen , efter som de k unna h a fv a råd t il l, ty d et är bättre a tt b efä stn in g a rn e b lifv a d erm ed p ro v ia n tera d e, än d et s k u lle k o m m a i fiend en s v å ld . O ch der d et så led es hade sk e tt vid K o k en h u se n , efter so m ock a d eln s ig då fö rp lig ta d e , a tt de göra v ille , då h ade a ld rig d en o ly c k a h ä n d t, som sedan sk ed d e, och fienden fått så vid;

fra m g å n g , so m han h a fv er. M en de fö rn im m a nu sjelfv a hvad fördel, som de a f d eras e g e u n y tta h afva, så a tt ic k e a lle n a st b efä stn in g a rn e äro k om ne u ti fien d en s v å ld , u tan o ck de h afva m is t a llt, d et de h a fv a h aft, och m å ste fö r ­ lö p a både hus o ch h em .» R e g . 2j . R ic h te r , 1. c. 17 0 sä g er a tt O tto von V ie tiu g h o f m ed N eu h a u seu nu g ic k ö fv er t il l P o la ck a rn e, h v ilk e t är o sa n t, ty V ie tin g h o f var än nu d. 2 5 N o v em b . H e r tig e n s b efä lh a fv a re på N eu h a u seu . L iv o n .

namn» vilja genast bryta upp samt bestämt dagen för upp­

brottet, hejdades han alltid af mellankommandc hinder och slutligen deraf, att han »fått så ondt i en fot», att han »ej kunde komma utur rummet». x) Andtligen bröt han upp från Reval d. 8 Juli, var d. 9 i Lode och skrifver d. 11 från Pernau.

Under Hertigens vistelse i Pernau, ankom till honom Grefve Johan af Nassau, brorson till den berömde Wilhelm af Oranien. Denne hade utbildat sig i krigsväsendet under Moritz’ af Oranien krig i Nederländerna, hvilka krig på denna tid voro en skola lör det protestantiska Europa, och var upphofsmannen till det älsta exercisreglemente, »hvilket tjenade såsom mönster djupt in i det 17 århundradet». 2) Försedd med rekommendationsbref från flera af Tysklands protestan­

tiska furstar bjöd han nu sina tjenster åt Hertig Carl, för att tjena den protestantiska saken »emot det odrägliga papistiska och spanska oket». 3) A tt Hertig Carl skulle med glädje mottaga en så utmärkt mans tjenst, var naturligt, och han erbjöd honom genast öfverbefälet för ett år samt såsom un­

derhåll inkomsterna af staden och stiftet Dorpat. Men Gref- ven af Nassau åtog sig befälet endast för 3 månader och mot ett månatligt underhåll. H an skall dock hafva gjort till vil- kor för sin tjenst, att Hertigen skulle lemna hären och åter­

vända till Sverige, dels för att derifrån ombesörja försändandet af' krigsförnödenheter, dels emedan man af historien och er­

farenheten sett, a tt det sällan följt något godt deraf, att »två hufvuden på samma gång varit i fält». Dessutom uppgåfvos andra vilkor såsom, att hären skulle bestå af 10,000 man till fot och 5,000 till häst, att den skulle bättre beväp­

nas och underkasta sig den krigsdisciplin, som i Nederlän­

derna var rådande o. s. v. P å detta allt skall Hertigen,

J; R eg . i , i .

2 ) » Joh au des M ittle r u , Grafen zu N a ssa u K a tz en ellen b o g e n , H e e r f a h r t n a ch L iv la n d , i M itth e ilu n g e u aus der liv la n d isc h e n G esch ich te VIT, I, 7 7 .

3) R ich ter , 1. c. 180.

hafva ingått, l ) ehuru han det oaktadt sedermera qvar- stannade och, såsom vi få se, emot Grefven af Nassau gjorde sin vilja gällande. Grefven af Nassau började genast öfva det nykomna krigsfolket, 8,000 man till fot och 5 eller 6 fanor ryttare, i det han, på Nederländskt vis, upp- stälde folket i slagordning mot en fingerad fiende. För att afhålla rytterianfall stäldes framför fotfolket »kärror» med 5 fastgjorda långa pikar på hvardera, och befunnos vara syn­

nerligen ändamålsenliga. 2) Grefven af Nassau ryckte slutli­

gen med trupperna den 6 Augusti från Pernau till lägret vid Burtnek, och der öfverlemnade Hertigen offentligen i medio af Augusti 3) öfverbefälet åt honom.

Här torde vara stället att något närmare efterse styrkan och beskaffenheten af den här, som nu skulle tåga mot fien­

den. Antalet är svårt att bestämma, emedan man ej vet, om fenikorna och ryttarefanorna voro fulltaliga, eller ens huru stora de borde vara. Under förutsättning a tt hvarje fenika bestod af 400 och en fana ryttare af 300 man, utgjordes hela hären af 12 ä 14,000 till fot och 6 å 7,000 till häst. 4) Utom Svenskar och Finnar utgjordes den af Livländare, Tyskar, 5)

*) »So h at jed ocli H ertzo g C arl, d essen o h n g e a e h te t, e in g e w illig e t , und d arau f ih m ein e B e s ta llu n g , doch o b g e setzte C o u d itio n es m it V o rg eb en , dass es o h n v o n n ö th e n , n ich t m it in serirt, a u fg erich tet» . M itth e ilu u g e n , 1. c 8 6—8 8. V i k unna s v å r lig e n tä n k a o s s, a tt dessa v ilk o r , om de v er k lig e n u p p stä lts, b lifv it a f H e rtig en a n tu g n a . E t t h u fvu d d rag i h ans k a ra k ter, h v ilk e t öfver- a llt fra m ly se r , är a tt v ilja p erso n lig en g rip a in i a llt, o ch d en , so m fra m k o m m it m ed en sådan m en in g , a tt H e rtig en ick e a lle n a st ick e v a rit till n y tta , utan snarare t ill h in d er på k r ig ssk å d ep la tsen , sku lle h e lt sä k e rt ej h afva rönt ett v ä n lig t b em ötan de.

2) M itth e ilu n g e n , 1. c. 8 8, 8 9 .

5) H e rtig en var den 10 A u g u s ti 1 P ern a u , den 11 i G u d em au sb eck, d en 13 i S a lis . R eg.

4) E n lig t fö rtec k n in g e n i M it t h e ilu ig e n , 1. c. 9 0 , 9 1 b estod häreu af 2-4 fa n o r ry tta re och 3 4 fen ik a r k n ek ta r, raen bland de sed u a re n ä in n es sär- sk ild t 1 sv en sk fen ik a » H n ck en -S ch u tz en » , 5 0 0 m an stark . »Och hafva fe n i- k orne i början v a rit g a n sk a starka.»

6) M o r itz W ra n g el förord n ad es a f G refven af N a ssa n t il l b efäih afvave ö fv er d et ty s k a r y tter iet, »ungefär 1 0 0 0 h ä sta r» . M itth e ilu u g e n , 1. c. 9 0 .

Nederländare, Engelsmän och Fransmän. *) Utom de Liv- ländare, som föranledts af religionsförföljelse och Hertigens framgång i början af fälttåget att frivilligt inställa sig under hans fanor, leinnade Livland en stor kontingent, dels genom adelns rusttjenst, dels genom utskrifning bland allmogen, som

»af hvarje fem H aker land» skulle lemna en eller två man. 2) Rusttjensten utkräfdes ganska strängt och försummelse i detta fall straffades genom godsens förlust. 3) Men äfven den svenska adeln gaf i detta fall berättigade anledningar till klagomål.

Hertigen klagar öfver, a tt »en part af dem äro alldeles blifne hemma, somliga, som oss hit öfver följde, hafva rymt undan vårt banér och oss oveterligen och utan förlof dragit hem igen». 4) De gåfvo häruti åt manskapet ett föredöme, som med begärlighet följdes. 5) Den af så många olika nationer brokigt sammansatta hären hade ej någon disciplin enligt nutida begrepp och var ej, äfven för en så kraftfull man som Hertig Carl, lätt a tt styra. Hertigen skrifver fruktlöst det

l ) R eg . Ö ppet bref fö r k a p te n e r a tt d raga ut till N ed erla n d , E n g la n d och F r a n k rik e och värfva fo tfo lk . ‘r4.

2 ,V R o g b e rg 1. c . 6 9 . I sv a r t ill stå th å lla r e n på N a rv a an lan gan de den b esv ä riu g , bönderna h afva a tt u tg ö ra h v a r fem te m an , som v i hafva b egärt, a tt de så v ä l som andra h ä r i la n d sä n d a n sk o la utgöra», sä g er H e rtig en , att de sk u lle befrias, »efter d e t de i fejden m y c k e t äre vord n e förförde, så att m å n g a h em m an lig g a ä n n u öd e, efte r m an ic k e h a fv e r bönd er a tt dem besitta o c h bruka,o R eg . j 9.

3) R eg . F u llm a g t för B e r e n tt — uppå L o d e, a tt h an v ed er k ä n n es a lle de fö ilä n te och förp au tade g o d se n under s lo t t e t ig e n , efte r de icke m ed deras ru sttje n st i m arken lå ta s ig tinna S. T ill N ils B jelk e a tt tills ä g a land- s å ta r n e i den P ern a u sk e k r etsen , a tt, så fra m t de ic k e ry ck a upp m ed deras fu lla r u s ttje n st, då v ele vi lå ta ta g a g o d sen ifrån dem och g ifv a dem å t andra, som tjen st gö ra v ela J.

4) R eg . T ill r id d er sk a p et och ad eln i S v erig e ‘54. T ill S tå th å lla rn e i S to c k h o lm a tt a n ta sta och s tä lla för rätta a lla ad elsm än, so m ry m t hem från k r ig e t *.

ä) R e g . T ill M o r itz W r a n g e l a tt i R efle u tsp a n a de hofraän och k n ek ta r, som ry m t från sin a fanor, och lå ta dera utan a lle n åde stä deras straff, efter­

so m k r ig sa rtik la rn e u tvisa». ‘T! . D e k nektar, som ry m t ö fv er t il l Ö sel, sk u lle a n h å lla s.